Årets mörkaste natt

GA-kyrkan vilar i mörkret. Utsikt från ST:s redaktion.

Tunga droppar slår mot fönsterblecket utanför redaktionsfönstret. Staden kurar i novembermörkret. Klockan är 23. Jag har stått vid datorskärmen sedan två. Snart drar jag på mig cykelkläderna och åker hem.
Kvällens nyhet i Sundsvall var kvinnan som blev påkörd när hon gick över ett mörklagt övergångsställe på Sidsjövägen. Årets mörkaste natt vårdas hon på sjukhusets intensivvårdsavdelning, allvarligt skallskadad. Föraren sover nog en orolig sömn. Händelsen har förändrat deras liv.
På väg hem i går kväll funderade jag på varför jag tycker om att cykla hem i nattmörkret? Jag kom fram till att det nog är syresättningen av kroppen och dränaget av den uppbyggda stressen från skrivbordsdagen som gör det. I dag var det en dag då solen aldrig gick upp. I morgon är en ny dag.

Hård halvmara på stig

Dagens långpass var en riktig genomkörare. Halvmara på stig. Rätt hög fart. Bra stigning. Tuff terräng. Gruppen som startade var relativt stor. Kanske den största hittills i höst med Running Sundsvall. Runt tjugo var vi när vi stack iväg från SOK-stugan, nedför slänten mot Sidsjön med sin svarta spegel av lövtunn is. Vi höll ihop gruppen skapligt upp till Klissberget. I branten mot toppen sprack fältet, men väl uppe väntade vi in varandra. I alla fall under drickapausen. Sedan blev det race utför. Själv hann jag spana in Klisstugan som hastigast. Noterar att de har öppnat för säsongen. Lovar att det är väl värt en promenad upp för en fika. Vinden låg på rätt friskt där uppe. Kanske var det den som inspirerade. För vi drog på rätt bra utför och minst två löpare föll på vägen. Aj, aj. Såg den andra kraschen på nära håll. Trots att det var en ordentlig vurpa så slutade den i alla fall utan allvarliga blessyrer, vilket är märkligt med tanke på alla stenar och rötter där ute. Väl nere var vi sedan en skingrad skara som tog oss an ett par kilometer grusväg före nästa stigning upp mot Fågelberget. Vid foten var vi sex. En bit upp klippte några av oss av och vek in på en kortare runda. Vi som hängde kvar anlände sedan till SOK-stugan en och en efter att ha pressat oss över ytterligare en bergknalle. Själv har jag känt av en trist förkylning under den senaste veckan. Under hela passet kände jag nu istället sann glädje över att virusfri kunna pressa ut sista droppen energi ur kroppen. Här nedan har du kartan. Tack för den här stigen Running Sundsvall!

På väg från Sidsjön för att sedan vika av mot väster upp mot Klissberget.

Första klättringen sju kilometer.

Sedan drickapaus vid Klissbergsstugan.

Till slut tre kvar på väg mot Fågelberget. Här på väg ut ur trollskogen och på väg in i föryngringslandskapet. En brutal kontrast.

Inte som andra - eller?

Har du besök min blogg tidigare? Då märker du kanske att jag bytt bort den gröna bakgrundsbilden med dalgången mot en ny, helvit. Lite tråkigt kanske. Varför? När jag började kolla runt på andra löparbloggar så upptäckte jag rätt snabbt ytterligare två som var nästan identiska. Båda har varit i gång i flera år. Dessutom är den ene bloggare rätt lik mig. Eller tvärtom. Rusty boy bor visserligen i Nordamerika, men är ungefär lika gammal och har en likadan löparmössa på sin presentationsbild. Eller tvärtom. Kul liksom, men ... Den andra bloggaren finns bara några mil bort, i Härnösand. Han levererar ett imponerande innehåll. Skriver om löpning och populärvetenskap på bloggen Hjärnfysik. Så, för att inte framstå  allt för mycket som en kopieringsfabrik så har jag valt att byta layout. Blev bättre, tycker i alla fall jag. Åtminstone i mobilappen. Med detta sagt, och i brist på nya löparbilder, så bjuder jag på ett axplock bilder från året som snart är slut.

Vill också tipsa om Kaliber i Sveriges radio P1 på söndag, om misslyckad klimatkompensation. Ekot kör en nyhet på reportaget i dag. Jag är övertygad om att vi måste vara mer kompromisslösa, för att använda en underdrift, om vi ska lyckas ställa om till ett hållbart samhälle. 

Supermiljöbloggen rapporterar samtidigt om redan synliga klimateffekter. Här och nu.

Hund.

Skolavslutning.

För den som har något att dölja.

Prova inte det här hemma.

Fotavtryck av en blåman.

Spännande. Hur gick det sedan?

Sjuk läsning.

Fynd i utkanten av staden.

Antagligen landets mest misskötta gångtunnel.

Hälsningar från Falun. Skön affisch på en anslagstavla på Stora torget. King Kong ser nästan lika bister ut som Engelbrekt Engelbrektsson på statyn nedanför kyrkan.

Influensan is back

Influensan verkar ha nått Sundsvall. Ungarna droppar av från skolorna. Hemma likadant. Var i Falun och längtade efter att testa löpning i Lugnetområdet, men fick nöja mig med att lyfta skrot. Känner av svid i halsen som säger "ta det lugnt, kroppen är inte redo". Kan i och för sig vara rätt smart att köra hård fysträning så här års. Särskilt coreträning, som gynnar löpningen på sikt och dessutom är utmärkt för skidåkningen som lurar någon månad bort. Nu när jag skriver känner jag faktiskt en viss längtan efter att glida ut i spåret ... I helgen blir det nog ändå lite löpning.  En blöt, kall och ruggig skogstur. Förhoppningsvis i gott sällskap med Running Sundsvall .
Veckan som gått har annars handlat om fackligt arbete, klimat och fascismens rötter. Har lagt upp Supermiljöbloggen som läsning för den som vill vara uppdaterad på miljöområdet. Skribenterna verkar drivas av mottot: kommande generationer ska inte behöva ta hand om vår skit. Håller nog med om det.
Lägger också upp en stig som jag sprang i somras. Minns värmen och den ångande sommarfukten uppe på hygget på väg mot Klissbergsstugan. Surrande flugor i luften och en doft av svett, myror och barr. Precis som det ska vara.

Marängmossa

Löpning i lätt fryst mossa. Ljudet påminner om att tugga maräng. Fras. Krisp. I dag var det så. Marrängmossa. Vi startade i Bergsåker centrum. Sedan upp på höjderna: Hällomsberget, Klippstugan, Uvberget, Huli. Farten måttlig. Underlaget bitvis trixigt. Stundtals blött. Mycket rötter och stenar. Trippande fötter och ben. Söndagens förkylning var borta ur kroppen. Benen kändes ändå inte särskilt lätta. Under löpningen reflekterade vi en del kring just det: vad det beror det på att kroppen ena dagen är snabb och stark och andra dagen tung och vresig? Lars B hade säkert kunnat reda ut en del här. Lars M och jag får sväva i ovisshet så länge. Jag ska läsa på och återkommer. Är ändå en specialgren för en gammal sjukvårdsreporter. Samtidigt ger ju varje långtur bättre kunskap om kroppen. Praktisk erfarenhet. Ups and downs. Det kommer och går. Brist på sömn kan sänka prestationsförmågan. Stressad mage likaså. Veckolång vila höjer förmåga. För att klara Öppet fjäll, utan att gå i fjällväggen, får jag nog ta fram ett seriösare träningsupplägg. Blev tipsad av min svåger Sven om ett träningsupplägg som siktar mot Iron man i Kalmar nästa sommar. Infaller ungefär samtidigt som Öppet fjäll. Läsa, läsa.

Bättre än så här blir det inte på en löptur i Selångerskogarna.

Vem har sagt att det är platt i Bergsåker? Det är aldrig långt till ett berg. Lars M på skrå.

Marängmossa. Fryst och krispig.

Se vad man hittar under löpturen. En bergtäkt. Nusvenskt kulturlandskap.

Inov vs Icebug. Den här matchen lämnar Inov walkover. Is utan dubb. Nej tack.

Virusväder

Söndagens långpass med Running Sundsvall var ingen höjdare för mig. Det som på natten kändes som en lätt förkylning visade sig vara precis det. I vila uttryckte det sig som en strävhet, eller sveda, i gommen. Efter att ha knotat runt Södra bergets långa slakmota, för att använda Assar Rönnbäcks beskrivning av ett flackt, sugande motlut, så visade sig virusangreppet som onormal muskeltrötthet. Tom och tung avbröt jag och lunkade tillbaka till SOK-stugan. Rundan blev cirka 12 km. Spåret ser du på kartan. Rundan går på hårt packat spår. Stigningen är skaplig och de avslutande tre kilometerna är i stort sett bara utför.

Två varv här och du har lite drygt en halvmara.

Surt novemberväder. Bilden tagen på vägen tillbaka. Här befinner jag mig på toppen av SIdsjöbacken.

Visst är jag en endorfin-junkie. Absolut. Att bara släppa. Att inte orka ta i. Att inte få i gång produktionen av kroppsegna, uppiggande hormoner fyller mig med ett slags svårmod. Ryggarna tillhör Tomas, Martin och Lars B. De körde 17 kilometer på cirka 1.30 i söndags.

... on a steel horse i ride

Bon Jovi tror jag det var: "I'm a cowboy, on a steel horse I ride". Jag minns den inte med någon större förtjusning. Lyssnade på en del hårdrock, bland annat Bon Jovi, när jag åkte moppe för snart 30 år sedan (!). Nu gör jag det aldrig. Min stålhäst är min vintercykel. Låten passar samtidigt bra i det här sammanhanget. Att cykla vintertid, eller sen höst för den delen, är fortfarande något udda i Sundsvall. Här uppe är vi riktiga cowboys. Idealet är att köra en riktigt fet amerikansk "truck". En riktigt fin leasingbil funkar också. Häromdagen var det en kollega i mediehuset som spontant hojtade Cykelnisse åt mig när jag lirkade med cykellåset i Badhusparken. Skämtsamt. Ändå med en underliggande ton av något annat. Att cykla när det är kallt, regnigt eller snö ute är för många Sundsvallsbors något knäppt. För mig är cykling på riktigt. Det är ingen hobby. Inget fritidintresse eller utvald motionsform. Det är ett sätt att transportera mig. Året om. Visserligen har jag en landsvägsracer hemma. Den är fantastisk att cykla. En turbokick jämfört med vardagshojen. Men cykel är i första hand vardag för mig. Nu till poängen. Vinter är inte löparhögsäsong för mig heller. Att cykla på vintern ger däremot en alldeles utmärkt konditionsträning. Jag har alltid ägnat mig åt löpning. Började springa längre sträckor i tonåren och fortsatte med det fram till 35. Sedan hade jag några år av stiltje. Tack vare vintercyklingen kom jag igång igen. Att cykla med dubbdäck, mycket klöder och motstånd i underlaget ger utmärkt muskelträning för benen. Även kortare sträckor får hjärtat och lungorna jobba. Kort sagt - vintercykling är förbannat bra. Så till alla cowboys och propert klädda leasingbilspendlare i Sundsvall säger jag: vill ni hålla kroppen i gång i vinter så är det klart mest kostnadseffektivt att ta hojen. Lite svett? Enkelt åtgärdat genom att byta kläder när du kommer fram. Jag lovar att det ger en effekt som du kommer att glädjas åt när snön smälter bort i april.
För den som söker bevis på att cykeln är ett färdmedel för framtiden kan det här vara något att läsa: Tack @cyklistbloggen för att ni retweetade den så att jag hittade den ...
http://www.thetimes.co.uk/tto/public/cyclesafety/article3591103.ece#.UJmbROn20gA.twitter
... och för den här om vintercykling:
http://www.treehugger.com/bikes/5-ways-love-winter-bike-riding.html

Vintercyklingens dirskreta charm. Kanske kan man kalla sadelfrosten för vintercyklingens baksida? Tips: köp ett skönt sadelskydd inför vintern.

 

Mötande trafik på min fina cykelväg till jobbet. När snön kommer så får jag hålla mig till den vanliga leden.

The city I live in is the city of ... Inte angels men Norra berget. Och för alla som kan sin musikhistoria och vet vilken låt jag nyss nynnade på: Red hot chili peppers är inte hårdrock. På åsidan om campus Åkroken ringlar sig den här lilla, för många okända, cykelvägen. I bakgrunden syns Engelska skolan och Norra berget med glasspinnen på toppen.

Tjurruset och Öppet fjäll 2013

Jag har gjort det igen. Anmält mig till Tjurruset.  En geggig historia som blivit en vana. 2013 blir tredje året i rad. Lustigt nog startade jag i startgrupp tre 2011 och startgrupp två 2012 och nästa år blir det startgrupp ett. Fotade lite i Åkersberga senast. Avstod klokt från att ta med kameran ut. Ni ser varför. Öppet fjäll  blir första loppet 2013. Samma spår som AXA Fjällmaraton. 43 km och 1800 höjdmeter. Återkommer (förhoppningsvis) med bilder därifrån också. Ska berätta om vägen dit här. Starten går mellan klockan 7 och 9 den 3 augusti.

Minns i november

Ute är det mörkt och kallt. November biter tag i kinderna. Själv jobbar jag morgonpass hela veckan. Tröttheten gör sig påmind. Den friska luften får jag på cykeln till och från jobbet. Min längtan ut är begränsad ikväll. Drömmer mig istället tillbaka. Här är några bilder från några av många fina turer under den bara säsongen. Nu startar en hårdare, kallare och vitare.

 

Lars M pustar ut. Vi gjorde en tuff runda i Hulitrakten i mitten av oktober. Cirka två mil. Delvis i obanad terräng. Som här.

Okända ryggar i Salomon trail tour i Övik i september. Vidunderlig utsikt på vägen.

Var i Malmö tidigt i våras. Passade på att springa på sanddynerna. Turning torso i blickfånget. Åt andra hållet ligger kallbadhuset. Zlatans kåk ligger ett stenkast åt höger.

Full fart ned för Norra berget i Sundsvall. Sedan uppför Södra. Berg till berg och gick den här gången i spöregn. Foto: Andreas Nordlén

Sköna stigar på väg upp mot Klippstugan, Selånger.

Här var det inte jag som sprang utan ett par tusen tjejer. Väntan på att de skulle stöka undan de fem kilometerna var lång.

Perfekt långpass med Pessi

Running Sundsvall söndag 4 november. Ett pass i bra fart i terrängen på Södra berget. Blött i skogen. Bästa tänkbara farthållare i form av Pessi L. Efteråt beskrev Lars B, som var med för första gången, långpasset som "ett riktigt fynd".  Jag är beredd att hålla med. Vi sprang fyra i grupp. Mest på mindre stigar med mycket sten och rötter och med små avstickare i obanad terräng. På vägen blev det två vurpor varav jag stod för en.

Den här rundan kan vara lite svår att följa med utgångspunkt i den här kartan. Bäst är om du tar fram en oprienteringskarta över Södra berget och märker ut spåret ... Lovar att det är värt besväret. Riktigt fin trail!

Inledningsvis var vi sex. Gruppen reducerades till fyra efter 5 kilometer. Blött i skogen. Lera från start. Här på väg i riktning mot Fågelberget.

Pessi L. Han hade lite mer att ge än oss andra och gjorde lite pausgymnastik.

Martin tar backen med ro på väg upp mot Södra berget för andra gången, ungefär.

Lars B tar drickapaus.

Jag var också med. Kamera till höger. Karta till vänster.

Välkommen!

Hej och välkommen till min blogg! Ett första inlägg är värt att fira. Jag gör det med den här bilden. Tagen efter Tjurruset i Åkersberga i oktober 2012. Överraskande, även för mig själv, tog jag mig in på plats 170. Skål och välkommen!