Mer naturskog åt folket

På Naturvårdsverkets hemsida kan du läsa mer om markbytet.

Att vistas i en riktig naturskog är en stor upplevelse. Att befinna sig i något ursprungligt triggar fantasin. Jag kan inte så mycket om lavar och kryp, men att bara vara där tillsammans med dem bland flerhundraåriga organismer känns bra. Orörd natur är samtidigt en bristvara, även i Norrland. Därför känns det fantastiskt kul att det åtminstone tas steg i riktning mot att bevara de öar som finns kvar i havet av produktionsskog. Fortsätt så. Gillar dessutom bilden som Allehanda.se publicerade till sin artikel, som jag skärmdumpat.

Skrämdump från Allehanda.se.

Påskafton på Fälle

Efter bastu. Avkylning.

Påskafton. Årets hittills vackraste dag. Vi firar helgen på Norra Fällöudden, Härnösand. Från mammas och Lasses stuga har vi utsikt över viken och ser domkyrkan sticka upp med sitt vita torn inne i stan. Passande en helg som den här. För troende kristna är påsken årets viktigaste religiösa högtid. Även för mig är det så. Där finns kärnan i det kristna budskapet, som sträcker sig bortom religionen. I dramat kring Jesus död finns många av de mänskliga svagheterna samlade. Sveket, egennyttan, hatet och förnekelsen. Samtidigt visar Jesus prov på det svåraste av allt. Att komma över sina tvivel, stå upp för det man tror på och sedan offra sig för andra. Man behöver inte vara kristen eller ens religiös för att förstå kraften i det budskapet. Uppståndelsen kommer som plåster på såren. Jag har bara besökt domkyrkan vid något enstaka tillfälle. Ska nog göra det snart igen, tänker jag nu. Kyrkan har genomgått en omfattande renovering. Jag tycker om att vara i kyrkorum. Upplever dem som fridfulla och kraftfulla på samma gång. Under dagen har vi njutit av vädret, åkt skidor på isen, bastat, ätit gott och umgåtts. Tycker inte att jag kan begära mer av livet än så.

En varg med humor

Så ser det ut. Junselevargens konto på Twitter. Rätt kul.

Jag borde inte sitta här nu. Klockan är tio på kvällen och jag går på mitt morgonskift. Klockan fem, om sju timmar, ska jag sitta här och ratta ST.nu. Men, jag har en blogg att sköta. Ett uppdrag jag inte kan svika. Dessutom har jag nyss kommit hem från ett skivtångspass på gymmet. Ute lyser fullmånen. Hängde som en brandgul apelsin över Stenstan när jag var på väg till Friskis. En riktig vargmåne är vad det är. Alltså sitter jag här, ylar inte, men funderar på att vi faktiskt har en varg i Västernorrland. Junselevargen, eller rödluvan som hon också kallas. Ett djur som på sistone skaffat sig en egen mikroblogg på Twitter där hon lämnar ifrån sig små kvicka tweets. Somlliga väldigt fyndiga. Visst är Junselevargen en vansinnigt intressant story. Alltså inte frågan om vem som twittrar som vargen. Utan storyn som sådan. Ena stunden flygs vargen bort från Norrlands inland och andra stunden lunkar hon godmodigt tillbaka. Si sådär femtio mil. Gång på gång. Jag förundras över är hur det kan vara så att Sverige, som är ett av Europas till ytan största länder, och Norrland, som är en ansenlig del av vårt land, kan ha ett sådant bestyr med en enstaka individ? Vad säger det om oss, vår rovdjurspolitik och vår historia? Jag skulle gärna ägna några veckor åt att fördjupa mig i det. En tanke som dyker upp är att berättelsen om Junselevargen åtminstone visar att Norrland inte är den vildmark som många föreställer sig. Inte än i alla fall. De flesta av oss, som har gått grundskolan, borde ju känna till att Norrland är en Europas mer industrialiserade regioner. Vildmarken, i den mån den finns där, är små öar. Definitivt i Södra Norrland. Norrland är snarare ett industrilandskap med gigantiska råvarulager, energidepåer och ett nätverk av basindustrier. På skogsbilsvägarna, riksvägarna och järnvägsrälsarna dundrar godstransporterna fram. Att det sedan inte bor så mycket folk här är en annan sak. Särskilt många vargar ryms det inte ändå. Uppenbarligen. Rennäringen och jägarna kräver sitt. Visst vore det en story att bita tag i, som @junselevargen skulle ha sagt. Att bena ut det. Göra det begripligt. Åtminstone för mig själv. Poängen med twitterkontot, som jag ser det, är att det inte bara är kul att följa under de bisarra omständigheterna. Kontot kan dessutom leda till en förnyad diskussion om vargfrågan. På Twitter finns i alla kan i alla fall chans för betydligt fler än de gamla vanliga att lägga sig i.

En varg med humor. Inte alla som har det. Humor alltså.

Varför håller vi på?

Vårfrudagen. Vintern är på väg att haka i nästa kugge i årstidshjulet. Våren är här. Innan jag går vidare med poesin tänkte jag bara säga att just nu är det nog den allra tristaste tiden på året att cykla. På morgonen är det blåis och knöligt som en kostig på cykelvägen. På eftermiddagen är det snömodd. Vintercyklingens fiende nummer ett. För att inte tala om vägdammet längs bilvägen. Kör bussen förbi så är enda alternativet att inte andas. Annars får man stenlunga. Tack och lov är problemen är övergående. Tyvärr gäller det även årstiden.  

Vintercyklingens fiende nummer ett. Modden.

När allt kommer omkring så vill jag att vårvintern ska vara så långe som möjligt. I helgen ställde jag frågan i bilen till barnen. Vi hade stannat på Konsumparkeringen för att köpa korv till grillen. Varför tror ni att jag och mamma vill vara ute hela tiden? Dum fråga. För att ni vill ha frisk luft och för att ni vill träna, svarade de förstås. Så är det ju. Väldigt banalt egentligen. Men det finns även ett inslag av drift i det här. Det gamla vanliga komma ut i solen igen efter flera månader i mörker. Tanka D-vitamin. Egentligen förutsätter det inte någon särskild aktivitet. Det är bara det att på skidor mångdubblas njutningen. Väldigt banalt och väldigt härligt. Jag var i Östersund förra veckan. På fackligt årsmöte i Mittmedialand, som sträcker sig från kusten till fjällen från Dalarna i söder till Ångermanland i norr. Mittmedia är ett av Sveriges största medieföretag med drygt 20 tidningstitlar, stora webbsajter och flera hundra journalister. Namnet är anonymt, men säg Sundsvalls Tidning, ST.nu eller något annat känt namn på en tidning här i regionen så är det Mittmedia du syftar på. I Sundsvall är vi större än Aftonbladet.se på webben. Uppenbarligen en viktig informationskälla. En tidningstradtion med anor från 1800-talet i digitalt format. Liknande traditioner finns i Gävle, Falun och Östersund. Årsmötet var viktigt. Vårt första efter bildandet av den nya journalistklubben. Vi genomgår en omvälvande digital omställning. Våra nya surf- och mobilvanor har satt oss under stenhård press. Vi jagar nya intäkter när de gamla sviker. Då gäller det att vara konstruktiv. Alldeles för många journalistjobb har redan försvunnit. Senaste chockvarslet, som vi skulle ha kallat det i tidningen, rör Länstidningen. En stor del av redaktionen ska bort. I Östersund passade jag på att kolla in Vinterparken. Jämtarna verkar njuta av utelivet vid Storsjön på ett sätt som känns unikt. Trots vardag mitt i veckan var det trängsel vid solmuren. Östersundsbor axel vid axel i det vindstilla läget och med ansiktena vända mot solen. Som om inga sorger fanns. I luften ett knippe minusgrader och en himmel blå som evigheten.

Här i Vinterparken är vårvintern  som bäst.

Österrorännet - skolan avslutar skidsäsongen

I dag var det skidtävling på Österro skola i Sundsvall. Eller tävling förresten. Skidfest var det. Marsvädret var på sitt allra bästa humör. Jag också. Inte varje dag man får vara med på skolan och på en så här kul grej dessutom. Österrorännet avslutar skidsäsongen för Österrobarnen. Nästa vecka startar innegympan. Skolan har egna spår, som löper ut från skolgården och sträcker sig över lägdorna nedanför villaområdet. Österro är en väldigt trygg skola och jag är glad för att mina barn har fått sina första skolår där. Mitt andra, lite större barn, går på Bergsåker. En stor skola med 600 elever och klasser upp till årskurs nio. Även där verkar barnen känna sig rätt trygga. Samtidigt märker man som förälder att attityderna förändras och klimatet blir lite tuffare. Bergsåker har profilerat sig som en skola som satsar på idrott och kultur. Själv gillar jag inställningen hos gympamajjen Vegard. Redan från trean lär han Bergsåkersbarnen att klä sig ordentligt när de ska ut. När det är vinteridrott ska de alltid ha ett riktigt underställ underst. Sedan lager på lager. Att barnen får teoretiska och praktiska kunskaper om värdet av rätt kläder på vintern har gjort det lättare för oss när vi ska ut på vinterutflykt. Inget tjat om att klä sig ordentligt. Understället åker på. Det gillar jag. Tjat får man nog av ändå. Som sagt, Österrorännet avslutar skolbarnens skidsäsong på Österro. Men i Sundsvall känns det som att vi kommer att få en ovanligt lång skidsäsong. Kylan ska hålla i sig och spåren är fortfarande monumentala. Det kommer många fler tillfällen att njuta av vårvintern! Här några bilder från i dag:

Katrin.

Eva håller koll på protokollet.

Fritidsfredrik fixar fika.

Agnes.

Alfred och Alex.

Linnea och Lydia.

Josefin.

Linnea.

Lisa, Lena och Ingela.

Lukas L/J.

Lydia.

Yaya.

Emma S med flera.

Wille.

Yaya och Philip.

Tiffanie, Linnea, Leia och Naima.

Olivia, Minna, Lukas H, Elliot, Kalle och Maud.

Alfreds mamma och lillasyster.

Leia, Hanna, Oliver och Linnea L.

Olivia.

Pärlband av åkare.

Therese.

Muggar.

Neo.

Konsten att plåga sig med glädje

#31 #blogg100
Jag brukar säga till mig själv att det ska vara roligt att träna. Har man passerat 40 och saknar idrottskarriär att vårda så finns det liksom ingen anledning att överdriva. Det betyder inte min träning styrs av lustimpulser. Jag är plikttrogen när det gäller fysisk aktivitet och vill helst svettas varje dag. Därmed inte sagt att jag måste träna varje dag. Det kan funka med att cykla till jobbet eller skotta snö. Åtminstone locka fram lite svett. Att röra på mig varje dag är liksom grunden. Får jag inte det så blir jag missmodig. Okej med en lördag, men helst inte några dagar i rad. Kroppen bryr sig kanske inte. Det är mer en mental grej. En slags tvångsmässighet som jag gärna lever med. Vi kan säga att min grundnivå ligger där. Utöver det brukar jag försöka få tillett par ordentliga träningspass i veckan. Gärna ett par löppass. Helst något eller några pass i gymmet. På vintern åker jag gärna skidor. På sommaren cykel. Då får träningen gärna vara fysiskt plågsam. Vad jag försöker undvika är att begå våld på mig själv mentalt. Det återkopplar till första meningen i den här lilla utläggningen. Jag tror att det kan slå tillbaka på längre sikt om träningen blir för tvångsmässig. För att illustrera vad jag menar så kan jag ta i dag som ett exempel. Ute har det varit ett fullkomligt strålande marsväder. En sådan där vårvinterdag som liksom skriker till en att gå ut, fånga lite sol och andas frisk luft. Men, eftersom jag jobbat kväll tre dagar i rad och varit uppe med tuppen, så känner jag mig väldigt trött. Kroppen har liksom helst velat ligga ner. En önskan som inte delas fullt ut av mitt psyke, som gärna kunnat tänka sig ryggläge mot en solvägg med en kopp kaffe eller nåt sånt. Min lite mildare form av tvångsmässighet, den som säger åt mig att jag måste svettas lite varje dag, skickade ändå ut mig i skidspåret på Södra berget. Där passerades jag omedelbart av en åkare i uppenbart god form. Jag ryckte till och försökte jaga efter, men insåg snabbt att det var helt hopplöst. Istället lugnade jag ned mig fortsatte Hotellslingan i lugnt tempo. Resultatet blev knappt sex kilometer. Ganska fjuttigt, men en helt perfekt runda. Jag hade ju liksom ingen anledning att överdriva. Jag fick sol, frisk luft och svettades lite. Mitt stukade knä fick röra sig. Kanske är jag utvilad i helgen och då kan jag plåga mig med glädje istället. Hoppas jag.

Sundsvallsklassikern klar

ST.nu i dag. Arrangörsklubbarna är klara. Tävlingarna börjar ta form.

#30 #blogg100
Sundsvallsklassikern har tagit form. Fem lopp blev fyra. Lika bra det kanske. Tror det skulle bli svårt att få till ett långlopp på skridsko av någon slags klass i Sundsvall ändå. Norrland och långfärdsskridsko går liksom inte riktigt ihop. De fyra tävlingar som ligger och väntar på oss kan du läsa om här. Frågan är hur de kommer att leva upp till sina högt ställda ambitioner? Att vart och ett ska bli något att räkna med nationellt. Tja, cykelloppet Sundsvalls Classics ska gå i mina barndomstrakter vid Marmen. När det gäller längsta sträckan utlovas Sveriges tuffaste cykellopp. Tanken är bra. I hård konkurrens gäller det att sticka ut. Spännande att se hur det lyckas. Skidtävlingen blir, som jag gissade, Södra berget runt med start i Sidsjö. Även där kommer det att bli tufft. Stigningen mot Södra är som den är. Tävlingen ska vara seedande för Vasaloppet och då blir det förstås klassisk åkning. Se till att valla bra. Jag åker där emellanåt och gillar idén med att göra tävlingen mer populär och bred. Då kan även jag vara med. Löpningen då? Här har arrangörerna landat på ett lopp längs nya E4. Säkert är de inspirerade av andra brolopp, som det över Öresundsbron. Tyvärr. För mig går det bort. Varför välja asfalt när vi har så fantastiskt fin löparterräng? Fullständigt omringade av tätortsnära myrar, stigar och berg, som vi är. Jag önskar lycka till och hoppas att jag är undantaget som bekräftar regeln. Gillar helt enkelt inte grejen. Så simningen. Där är planerna inte riktigt spikade ännu. Men tydligen kan det bli fråga om ett lopp i Selångersån. Då säger jag: lägg tävlingen i anslutning till Drakfestivalen eller Gatufesten så är åtminstone publiksuccén given. Mitt samlade intryck är att Sundsvallsklassikern säkert kommer att locka ut oss som redan är frälsta och som bor här. Men för att frälsa även utsocknes krävs nog en rejäl dos marknadsföring också. Givetvis i kombination med arrangemang i toppklass. Det är värt ett försök.

Glesbygdsterapi

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är terapimodellen för folk tidigt på 2000-talet. Ett sätt att få rätsida på livet utan omväg via de själsliga djupen. I Särna i norra Dalarna är skotern en livsstil. Här som KBT 615 och fortfarande till salu hos den lokala handlaren. 

#25 #blogg100

Läste någonstans att yngre män i glesbygden är lyckligare än kvinnorna som bor där. Att de trivs med sina liv. En uppgift som kan gå på tvärs mot den urbaniserade individens vanliga bild av hur livet egentligen ter sig för de som lever där det är långt mellan gårdarna och jobben. Jag vill minnas att det var forskning från Umeå universitet. En sociologisk avhandling. Om det stämmer, så kan man fundera på varför? Att resa från Sundsvall till Särna är att resa genom Glesbygdssverige. Vägen går genom tre län och, om jag inte misstar mig, fyra landskap. Samtliga drabbade av avfolkning. Arbetstillfällena växer inte på träd. Vilket ju är synd. Träd är det nämligen gott om, även om det numera inte finns så många riktiga skogar kvar. Mycket är planterat. Jag har en kluven inställning till den här glesbygden. Å ena sidan gillar jag lugnet och fantiserar emellanåt om ett liv där. Med betoning på fantiserar. Särskilt seriös är jag inte. När snarare en naiv dröm om ständigt friluftsliv. Jag vet att jag skulle få lappsjuka. Å andra sidan skräms jag av det jag uppfattar som tomhet där ute. Ett enahanda liv, utan djupare funderingar på vad det hela egentligen går ut på. En tomhet dessutom uppblandad med brutalitet. Männen och deras maskiner. Frambrakande skogsmaskiner och timmerbilar. Bilåkning och jakt. Sedan tystnad. Om den här uppgiften stämmer om de unga männens inställning till livet i glesbygden, så gissar jag att det har med skoter att göra? Trots att de här maskinerna är svindyra så är det inte någon konst att köpa en i dag. Försäljarna erbjuder fina krediter och lockar sina kunder med erbjudanden om gratis bensin. På var och varannan gårdsplan mellan Västra Medelpad och Särna står det också rätt nya skotrar.  

Skotern är helt enkelt en möjlighet att komma ut. En anledning att umgås. Något att meka med, samlas kring och uppleva fartens tjusning med. Ett sätt att överleva vintern. Bättre än att gå i ide framför teven. Utan skoter, vad skulle vintern ha för mening då? Inte är det att åka spark i alla fall, tänker nog de flesta. Den här livsstilen inte är förstås inte lika etablerad bland yngre kvinnor, som hellre flyttar därifrån.

Spark. Ett underskattat färdmedel. Här parkerad utanför  Presentshopen i Särna.

En ren. Utanför ett bilfönster nära dig mellan Lillhärdal och Särna.

Sågen i Östavall. En annan anledning för folk att bo kvar i glesbygden. Noterade att några vägskyltar med ortsnamnet Sundsvall var vandaliserade på vägen österut från Ånge till den själv utnämnda norrländska huvudstaden vid kusten. Undrar varför?

Fin, finare, finast

#29 #blogg100
Till slut tog vi oss upp ändå. Inte utan motstånd. Utan skidor däremot. Skaren gick jättebra att gå på men var rätt knepig på skidor. Kärv och spårig. Temperaturen sjönk till i alla fall över minus tio och det var helt okej i rörelse. Utsikten var belöningen. Städjan i bakgrunden. Vi pratade i bilen på väg upp om att det här känns som våra fjäll. Barndomsmark för Karin. Jag har själv fått en relation till trakten. Ungarna också. Fint tycker jag. Vi fortsätter odla känslan. Knäet funkade att gå på. Ska nog bli bra så småningom.

Nipfjället nästa

#28 #blogg100
Efter att ha sagt hej då till fina gänget från Råsunda, stugan och Idre fjäll siktar vi på turåkning på Nipfjället. Mottot är att inte vara ute längre än lusten och matsäcken räcker. Får se hur lång tid det är. Minus femton grader kan avskräcka snabbt. Det är mycket vinter kvar i norra Dalarna.

Sveriges vackraste motionsspår?

#27 #blogg100
Kanske är det att ta i. Jag har ju inte direkt testat alla. Ändå har jag en känsla av att Idres motionsspår är något alldeles extra. I min lilla värld är det vackrast just nu. Utsikten mot Städjan i norr (se bilden, men ursäkta kvaliteten) inspirerar. Vi har haft en smula otur här. Ett krassligt barn och mitt stukade knä. Dessutom bevittnade delar av familjen ett benbrott i backen igår. Själv såg jag hur en villa nere i byn brann ned till grunden i natt. Utsikten från fjällstugan är verkligen storslagen ... Hursomhelst, idag tog jag mig tid att köra 17 km runt fjället. Skulle vara kul att springa här någon sommar. Spåret slingrar sig fram över myrarna. Genom den krumma barrskogen och upp på fjällsidan. Härligt. Mitt översträckta knä funkade i längdspåret. Jag tar det mer än lugnt utför. Ska nog vara återställd snart. Ta i trä (inte så svårt i en furuorgie)!

Löjligt på nåt sätt

#26 #blogg100
Jag brukar springa på is mellan stenar och rötter, åka utför fort och sladda omkring på löparskidor och cykel. Men, det spelar ingen roll. När det händer så händer det i livets mest banala situation. På väg in genom dörren. Här sitter jag och Voltarenbekämpar smärtan i mitt stukade knä. Vred hela härligheten när jag halkade på en isfläck på väg in. Pjäxan gled och kroppstyngden gjorde resten. Men, det ska nog ordna sig till i morgon. Här i norra Dalarna är livet fint annars. Ser ut över norska fjälltoppar från stugfönstret. Solen är på väg ned. Det är mycket vackert.

Sol ute, sol inne, sol i sinne och sol i minne

#24 #blogg100
Vasaloppet, Val di Fiemme och Sundsvall. Vad har de gemensamt? Ett fullständigt fantastiskt väder. Själv jobbar jag ... Tar en paus och konstaterar att livet är bra härligt för alla som får åka skidor i dag.

I väntan på balettlektionen och lite om UG och Norrporten

#23 #blogg100
Kändes lite lockande att skriva I väntan på balettlektionen som rubrik på den här lilla turen. Ser mig själv i trikåer. I går fick löpartights duga ... Medan jag väntade på att min dotter skulle avsluta sitt 45-minuterspass tog jag en tur runt stan. Underlaget var ömsom asfalt, is och modd. Antingen med stormbyar i magen eller ryggen beroende på löpriktning.

Summan av passet är känslan av att jag har ganska bra flås just nu. Första kilometern gick i motvind, uppför och fungerade som uppvärmning. Därefter kunde jag öka farten och jag känner att kroppen både svarar och återhämtar sig snabbt. Känns positivt. Ser fram emot att börja köra intervaller i vår. Kanske kan jag få upp farten lite grann? Möjligtvis testar jag på Ica-loppet i maj. Under kvällen, när de andra sov, passade jag på att titta på Uppdrag gransknings Norrportengräv i sin helhet. Hade bara sett delar och läst om det fram tills dess. Ett skickligt sammansatt reportage. Fastighetsbolaget har använt pensionärernas pengar till sådant som inte har med fastighetsaffärer att göra. Karl Swertling, vd för sjätte AP-fonden, använder ord som "stötande" och "excesser" i Janne Josefssons efterföljande intervju. Frågan är varför ingen av oss journalister i Sundsvall intresserade oss för det här, så såg mönstret? Löneläget. Firmabilarna. Resorna till Hamburg och Miami. Svaret är förstås att Norrporten "gav" till Sundsvall. Där fanns det ingen anledning att kritisera utifrån ett Sundsvallsperspektiv. Men vi borde, kan man i efterhand konstatera, ha höjt blicken. Bortom Sundsvallsgränsen finns ett annat perspektiv. Sett ur ett journalistiskt perspektiv är det här en fråga om integritet. Min enda kritik är att UG överstretchar dramaturgin emellanåt. Jag tycker ändå att Anna Jaktén från Göteborg levererar något som är mycket bra. Hon gör grävet som vi Sundsvallsjournalister borde ha gjort. Metoden att ställa moralfrågan till publiken: vad är problemet med att berika sig själv och bjuda andra flott när det går så bra? är smart. Som tittare måste jag själv ta ställning. Jag är övertygad om att de som låter sjätte AP-fonden förvalta pensionspengarna blev förbannade framför teven. Frågan är vad som händer i Sundsvall efter ommöbleringen i Norrportens styrelse och med nye vd:n på plats? 15 miljoner kronor i spons ligger i potten. Frågan är också om Åsa Hansson, informationschef på Norrporten, får behålla sin miljonlön? Hanteringen av konfrontationsintervjun med Anders Wiklander var inget vidare. Regel 1: allt du säger ska vara sant, låt det inte bli några missförstånd kring det.

En annan bild av Sundsvall. Anders Wiklander, före detta vd för Norrporten, i fåtöljen med bisarrt högt ryggstöd, och Magnus Sjödin (M), avhoppat kommunalråd i Sundsvall, med mikrofonen. Bilden är hämtad ur Uppdrag gransknings reportage om Norrporten.