Coming up! Årets första lopp

"Jag gillar att springa och Sidsjön erbjuder fantastiska möjligheter ... Ambitionen är att det här ska bli ett årligt inslag - som en uppstart inför löparsäsongen. I första hand kör vi tre år och sedan får vi göra en utvärdering", sa ena halvan av arrangörsduon, Simon Meurling, till min arbetsgivare, ST.nu, 2013. Åren går och nu är vi där. Den 15 mars är det tredje året i rad för Sidsjö Winter Race. Förra året var det i och för sig mer vår än vinter, nästan sommarvarmt med sol, bara armar, lera och då var jag inte där. Precis som 2014 stod jag vid datorskärmen på redaktionen. För mig blir det alltså debut. Att vintrarna inte är så vinterlika längre har vi kanske vant oss vid. I Sundsvall hade vi upp mot åtta, kanske fler, plusgrader i veckan. Samtidigt såg jag en flock svanar cirkulera över åkrarna och hörde fågelkvitter till morgonkaffet. En månad för tidigt alltihop. Samtidig har vi välpreparerade skidspår på Södra berget som är rena drömmen just nu. Så, varför klaga? Jag sopar orsaken under mattan en stund. I helgen ska det dessutom bli kallare. Kanske blir det ändå vinterlika förhållanden för Sidsjö Winter Race om några veckor? Bansträckningen får vi se dagarna innan loppet. Allt beror på vad som händer med snön och isen på och runt sjön, enligt arrangörerna. Löftet är att det blir varierande underlag, en kuperad bana och några spektakulära hinder på vägen. Loppet körs i ett eller två varv. Helan och halvan. Min egen form är nog helt okej också. Inte för att det spelar så stor roll för en glad motionär som jag, men jag upplever vintern som en tid för konditionsförbättring. Spinning och skidåkning är bra grejer för hjärtat och lungorna. Där emellan försöker jag peta in en löparrunda i veckan, för att behålla känslan på något vis. I helgen ska jag försöka njuta av Södra berget så mycket jag kan. Vårvinter! Vem behöver fjällvärlden då? Anna Kinberg Batra skulle ha tänkt på det innan hon började yra om fjällen i Falutrakten. En helt annan sak. Ni har väl kollat in Vetenskapens värld om människan som ett ekosystem? Om inte, gör det.För du hänger, kort sagt, ihop med en hög  bakterier. Efter du sett den kommer din bild av vad som är skit att vara förändrad för alltid.

Längdåkning perfekt men inte nödvändig vana

Skare. Gammal snö. Grova korn. Isklister eller blå kallvalla? Hugget som stucket i spåren.

Vårvintern smyger sig på. Ljuset silar in genom den vita hinnan på de vintersolkiga fönstren och virvlar obarmhärtigt runt med dammet i rummet. Allt som varit gömt i mörkret och snön träder fram - noppig fleece, påsar under ögonen och hundskit. I natt var det kallt igen. Vi hade minus elva. Skaren börjar bli kompakt och landskapet har öppnat sig. Jag övervägde en skidtur över lägdorna, men valet föll på Tövaspåret. Karin valde blå kallvalla. Jag isklister. Tror det var jämt skägg med fästet. Vi brukar diskutera hur bra längdåkning egentligen är som träningsform. Karin tycker inte att hon får ta ut sig tillräckligt mycket. På sätt och vis förstår jag vad hon menar. Egentligen är det bara i springbackarna som pulsen börjar bulta riktigt hårt, men så kommer utförsbackarna och återhämtning. Löpningen bjuder inte på någon sådan friåkning. Ändå vill jag påstå att träningsformen på många sätt är optimal för oss vardagsmotionärer. Jag känner mig helt färdig när jag är klar. I dag gick jag på så gott jag kunde i drygt 14 kilometer och sitter just nu genommörad i soffan. Att längdåkningen är en snudd på perfekt som komplement till löpningen finns det förstås hur många belägg för som helst. Eftersom jag bor i Norrland tackar jag för det. Just nu är löpningen nummer två. Den här artikeln i marathon.se tar upp allt det väsentliga, (utom njutningen att vara utomhus, andas frisk luft och kanske till och med få sig en mugg kaffe):

• Många och stora muskelgrupper aktiveras
• Belastningen på hjärtat blir stor och det är utmärkt konditionsträning
• Dessutom får magen, axlarna, rumpan, ryggen, och armarna bra styrketräning

I senaste numret av Sundsvalls Nyheter skriver jag en artikel om hur Sundsvalls grundskolor väljer att satsa på de traditionella vintersporterna. Några av skolorna är riktigt ambitiösa. Andra bryr sig inte nämnvärt. Lustigt nog går mina barn på skolor som återfinns i båda lägren. På den ena hålls längdskidåkningen hålls mycket högt. Delvis beror det kanske på att skolan har en norsk gympamajje. Men inte enbart, utan det är i hög grad fråga om en norrländsk tradition. På ett gott vis, tycker jag. Mitt andra barn går på en fristående skola med internationell inriktning där vare sig skolledningen eller barnen verkar bekymra sig nämnvärt över sådana saker som längdskidåkning. Jag tycker faktiskt inte att det är fel heller. Läroplanen säger bara indirekt att vintersport kan få finnas med på schemat, som ett sätt för barnen att få kännedom om just vissa traditioner i delar av landet där vi fortfarande har snö på vintrarna. Som jag ser det är det viktiga egentligen bara att barnen får röra på sig och att de dessutom gör det till en vana. 

Åt helvete för bekväma

Svårare än behöver det inte vara att träna i minusgrader. Ull närmast kroppen och i lager två. Sedan ett vindavvisande skal. Helst en väst. Acliman har jag tvättat tre gånger på två år. Bakterietillväxten
i ull är försumbar. I stort sett räcker vädring.

Äntligen en riktig skidhelg. Gympass på fredag, skateåkning på lördag och klassiskt på söndag. Häpp! Hemma hos oss skulle vi lika gärna kunna prata om en underställshelg. Särskilt min sambo gillar att lufsa runt i sitt Kari Traa-ställ i merinoull. Om jag fått på mig en ylletröja, så behåller jag även jag ullbrynjan från Aclima undertill. Däremot har jag ofta ett par säckiga Helly Hansen-långisar från 90-talet nertill och jag gör avd jag kan för att dölja dom. Som du hör är det ull som i huvudsak gäller som lager ett och lager två. För mig är det obligatoriskt. Syntetställ kan i och för sig hålla värmen skapligt, men som bonus luktar man gärna kattpiss, gorgonzola eller både och. Ull var ordet. Under veckan som gick blev en kolumn från Helsingborgs dagblad friskt delad i sociala medier under rubriken "Jag röstar för mer sunk". Så kan man också se på saken. Konsumtionshetsen följer träningsboomen i hasorna, eller är det tvärtom? Ibland är det svårt att veta. Själv håller jag med om att träning inte är någon modevisning. Visst kan det vara kul med ett häftigt plagg, för syns skull, men för att hålla fokus på rätt ställe och inte på någons rumpa eller liknande så är sunk en bra grej på gymmet. Däremot funkar det riktigt dåligt för den som ska utföra tungt fysiskt arbete i minusgrader, som att skotta tak. När jag åt lunch på Himlabadet i onsdags så kom ett gäng takskottare in för att käka. Alla hade mer eller mindre missat grundregeln om att klä sig lager på lager. Ingen hade ordentliga kängor. Alla hade bomullskläder eller möjligtvis några varianter av syntetunderställ under täckjackorna och täckbyxorna.

En kille som brinner för utekläder, Magnus Brinnen.

Alla hade våta fält på ryggarna med risk för att bli nedkylda och sedan genomsvettiga igen uppe på taket. Sett ur ett arbetsmiljöperspektiv är sådana saker inte oväsentliga. Att åka skidor klädd på det sättet är förstås helt värdelöst. Tunn ull underst. Ett lager ull ovanpå och sedan ett vindavvisande plagg, som en väst, För mig funkar det bra. Kunskap verkar vara det som folk saknar mest. Tidigare i veckan hörde jag ett samtal mellan två personer på en offentlig plats. "Det är så konstigt väder. Jag hinner inte anpassa mig", sa den ene till den andre. Ja, vad tror du om den enda du gör utomhus är att gå sträckan till och från bilen, tänkte jag. Folk borde vara ute mer och utföra någon form av fysiskt arbete, då klarnar det. Som det är i dag så är folk i största allmänhet åt helvete för bekväma. När jag vintercyklar gör jag det enkelt för mig. Som regel drar jag på mig ett par överdragsbyxor som ventilerar skapligt samtidigt som de isolerar. Dessutom ser jag till att inte vara för varmt klädd på överkroppen. Är det under minus 10 tar jag på mig dunjackan. Jag har två par olika handskar som jag växlar mellan beroende på temperatur. Samma på huvudet där jag har några olika mössor som jag använder efter väderlek, men i stort sett har jag samma garderob i dag som jag har haft i flera år och den har inte kostat mig särskilt mycket. Flera av plaggen är second hand. Sunk? Beprövad erfarenhet, säger jag. Ackumulerad kunskap.

Så här blev det i tidningen.

När det gäller träningsplagg så finns det oändliga möjligheter att förfina garderoben. Så gör inte jag, eftersom jag har för lite pengar och är för snål. Ändå hade jag förmånen att få träffa Magnus Brinnen, som driver butiken Wått & Tårrt, för ett längre samtal härom veckan. Resultatet blev ett porträtt i Sundsvalls Nyheter. Han är som en uppslagsbok när det gäller utekläder. Han pläderar särskilt för kalsonger i ull. Korta kallingar gjorda av skönaste merinoull. Ingen ska ha en disktrasa mellan benen, säger han och syftar på dyblöta bomullskalsonger. Sant. Där har ni mitt nästa köp.